Stenografins historia

Stenografer anlitades under antiken regelbundet för att uppteckna tal och domstolsförhandlingar. De första tal som veterligen stenograferades uppges vara Cato den yngres tal i senaten mot Catilina (år 63 f. Kr).

Vid kyrkomötet i Kartago år 411 e. Kr., då viktiga och kontroversiella beslut fattades, var parterna så misstänksamma mot varandra att även protokollföringsmetoderna för säkerhets skull protokollfördes. Av det bevarade protokollet kan vi se att organisationen, med varandra avlösande lag av stenografer, justeringsmän o.s.v., var in i detalj densamma som den som numera är vanlig i de flesta parlament. Den enda påfallande olikheten är att stenograferna ritade på vaxade trätavlor. Papper och blyertspenna är mycket senare skapelser än stenografi.

Några av de tidigaste engelska systemen var mer eller mindre rena ordskrifter. Man brukar skilja mellan tre skrifttyper: begreppsskrift (ideografi), där varje tecken representerar ett begrepp, ordskrift (logografi), där varje tecken representerar ett ord eller ett morfem, och ljudskrift (fonografi), där ett tecken eller en viss teckenföljd representerar ett språkljud. Det är endast med en fonografi som man kan skriva vad som helst. Alla moderna stenografisystem är fonografier, även om alla torde ha inslag av logografi – de melinska tecknen för orden på, till och för är exempel på det.

Brights system, från 1588, är en intressant mellanform mellan dessa båda begrepp. Stommen är 588 ordtecken. För resten av ordförrådet bildas ordbilder genom kombination av tecknen för ordets begynnelsebokstav och ordtecknet för ett synonymord. Systemet innebar stora svårigheter – därtill bidrog det äventyrliiga sättet att bilda ytterligare ordbilder ur samma grundtecken genom att markera att ordet har en betydelse motsatt grundtecknets, så att fattig skrivs som orik o.s.v.

Just Brights system har väckt forskarnas intresse därför att det var med ledning av stenogram på det systemet som de s.k. piratupplagorna av Shakespeares verk gavs ut. Piraternas stenografer skrev olovandes under pågående föreställning ned texten som sedan publicerades i strid med skådespelartruppens och författarens önskan och ekonomiska intresse. Med sitt svåra system tycks piratstenograferna ha haft svårighet att skriva fort nog. Det vet man efter noggranna jämförelser mellan piratupplagorna och de senare utgåvor som baserar sig på Shakespeares eget manus. Missuppfattningar, inte minst beroende på borttappade negationsmarkeringar, är vanliga.

Mot denna vokallösa tradition bryter en rad system, där vokalerna betecknas på ett sätt som brukar kallas symboliskt. Därmed menas att de inte, som konsonanterna, skrivs med sitt eget tecken, dvs. inte skrivs bokstavligt, utan att vokalerna markeras genom modifikation av omgivande tecken eller genom dessas ställning till varandra.

Ett radikalt framsteg markeras av Gabelsberger 1834, som var det första kursiva systemet. I kursiv skrift förekommer i huvudsak bara nedstreck i en och samma riktning, och stenografering med dessa system bygger på vanliga skrivrörelser. Skrivningen blir bekväm och kräver för den som kan långskrift ingen särskild träning. Ordbilderna blir längre, men detta kompenseras av att rörelserna går snabbare att utföra.

Gabelsberger arbetade själv som snabbskrivare före, under och efter den tidpunkt då han konstruerade sitt system. Han började som långskriftsskrivande sekreterare åt en bajersk furste, och hans första ansatser var modifierade långskriftssystem. Hans praktiska erfarenhet hindrade honom från alltför ”skrivbordsmässiga” lösningar. Samtidigt hade Gabelsberger med tiden blivit en lärd man, trots att han hela livet förföljdes av olyckor och ihållande bl.a. ekonomisk otur. Han fick aldrig tillfälle till högre skolgång och förblev till sin död vid 60 års ålder kanslist i underordnad ställning. Hans Anleitung zur deutschen Redezeichenkunst oder Stenographie, publicerad 1834, omfattar 560 sidor i folioformat, med inträngande analys av äldre system, i synnerhet tironska noter. Mycket av vad han där och i senare arbeten har att säga om språkliga och grafiska problem är fortfarande aktuellt.

Gabelsbergers system används i dag med smärre modifikationer i en lång rad länder, däribland Finland, Danmark och Norge. Det tyska enhetssystemet är en kompromiss av olika skolor, alla representerande system som härstammar från Gabelsbergers i rätt nedstigande led.

Den kursiva principen har inte slagit igenom i engelsk- och fransktalande länder. Vid sidan av system av samma ålderdomliga snitt som Pitmans finns där s.k. halvgeometriska system. Exempel på ett sådant system är Gregg (1888) som är ett mellanting mellan kursiva och rent geometriska system. Det är det i USA vanligaste systemet. Det har i princip vokaltecken som ingår i ordbilden, men det är bara fyra olika tecken för engelskans alla vokaler och diftonger. Vid behov förtydligas vokaltecknen med extra prickar och streck utanför ordbilden.

Hans och hans efterföljares system kallas vokalskrivande.

Först genom de vokalskrivande systemen blev vokalerna i princip likaberättigade med konsonanterna. Det betyder inte att vokaler och konsonanter betecknas med samma sorts tecken. Den regelbundna växlingen i språket mellan konsonanter och vokaler måste utnyttjas. I regel har konsonanterna (som alltjämt betraktas som de viktigaste) fått olika former av nedstreck och vokalerna olika former av uppstreck.

Det fanns dock redan på vikingatiden ett intresse för skriftrationalisering eller, om man så vill, stenografi. Det visar fynden av ristningar med de stavlösa runorna (också kallade hälsingerunor). I den runrad som används i flertalet svenska ristningar från denna tid, de s.k. kortkvistrunorna (även kallade svensk-norska runor), består varje runa av en huvudstav med en eller fler bistavar. Någon har då kommit på att denna huvudstav är onödig och därför tagit bort den och låtit bistavarna ensamma representera runorna.

De stavlösa runorna var ett rationellt skriftsystem som sannolikt var avsett främst för vardagsbruk. De första ristningarna med denna runrad påträffades i Hälsingland, men fynd har senare gjorts även på andra håll i landet. Några av dem finns på föremål av ben och horn. Kanske var det endast i undantagsfall som dessa runor användes för ristning i sten. Det är intressant att tänka sig att den tidens samhälle faktiskt hade behov av att rationalisera skrivandet!

O. W. Melin var också stenografihistoriker. Han publicerade 1927 och 1929 Stenografiens historia i två band. Detta är det mest omfattande stenografihistoriska verk som existerar. För att skriva sitt verk gjorde Melin under många år omfattande resor och studerade i detalj de hundratals system som han skildrar.

Melin förenade i sitt system god skrivekonomi och tydlighet med stor enkelhet. Just enkelheten blev troligen utslagsgivande i en tid då stenografin skulle föras ut till vida kretsar av kontorister.